Labben är en hund med stor förmåga till kärlek! Hon älskar sin familj inklusive katten, släkten, grannarna, brevbäraren och speciellt dom som klappar lite eller kanske kan avse något litet ätbart.
Hon älskar vatten i alla former från kristallklart till gyttja, kallt och iskallt, men kanske inte så mycket det ljumma i duschen.
Hon älskar mat av alla sorter, och eftersom hon oftast får altför snåla portioner i sin skål tar hon gärna saken i egen tass och kompletterar med bär och frukt, blåmusslor, något sedan länge dött, fågelmat, hästskit och kanske en soppåse någon glömt.
Hon älskar oftast barn och kan hjälpa till båda med att slicka snorungen ren och städa under hans matplats.
Hon älskar att vara nära. Varmt och skönt på fötterna under bordet, gärna mitt i sängen och absolut med om du skall ut.
Det är också en smart och arbetsam ras. Får hon vara med och får aktivitet och arbetsuppgifter är det en enkel hund. Men lämnas hon åt sig själva hittar hon snabbt på egna projekt.

Labradoren är relativt stor och stark i tillägg till att vara smart och arbetsam. Snabba och listiga kan de också vara. Rasen passar för många, men absolut inte alla. De är aktiva och energiska som valp och unghundar, och man måste lägga tid på att träna inkallning, koppelgång och basal lydnad.
 De måste få både fysisk och mental aktivitet dagligen. Eftersom de är avlade för att apportera i vatten blir de lyckliga när de får göra det eller liknande aktiviteter.
Skaffar man en labrador måste man altså vara berädd på att lägga en hel del tid på sin hund. Sedan måste man också kunna motstå et par vädjande bruna ögon. Labradoren är i tillägg till att vara smart och arbetsam nästan alltid sugen på något ätbart, och vägen är kort till hälsovådlig övervikt.
 

Om Labrador retriever

Det finns mycket att läsa om en av världens mest populära raser. En bra början för en labradorintresserad är att läsa genom labradorklubbens utmärkta texter.
De finns här: http://www.labradorklubben.se/

Det finns en diskussion om olika varianter labrador, några vill även dela upp rasen i jaktlabrador och utställningslabrador. Här är en dansk text som också innehåller bilder på berömda hundar.
Själv tycker jag de snyggaste labradorene är de som öppenbart är typiska labbar, men där man inte omedelbart kan se om det är en kraftig jaktlabbe eller en lättare utställningslabbe.

Om labradorens hälsa kan man också läsa på labradorklubbens hemsida. Men två saker som är värd att belysa extra är höftproblem och övervikt. Det finns en berömd studie, där man under kontrollerade former studerade vilken betydelse mängden foder, och därmed kroppsvikt, hade dels på höftledsdysplasi på röntgen vid 2 års ålder, dels på sjuklighet och livslängd i de två grupperna.
Hundarna föddes och levde hela sina liv på en forskningsanläggning, de 48 labradorvalparna kom från 7 kullar och man delade dem i två grupper som var mest möjligt lika. Från 8 veckors ålder fick så den ena gruppen 25 % mindre foder än den andra.  Just dessa valpar hade en genetisk hög risk för höftleddsdysplasi, och vid 2 år hade bara 6 av de som fick mer foder normala höfter, men 19 av de slankare hundarna! 6 av 24 mot 19 av 24 altså. Det är en häftig effekt! 
Man fortsatte att följa hundarna livet ut, och de slankare levde längre och var friskare. Medianlivslängd var 11,2 år mot 13,0 år, och som längst levde hundarna 12,9 repspektive 14,0 år. Hela tiden levde de på forskningsanläggningen så att det enda som skulle skilja bara var mängden foder.
Detta är viktig kunskap: det bästa man kan göra för sin labradors hälsa är vara noga med utfodringen, och att stå emot de där bedjande, vackra ögonen som tigger om bara en liiten tugga av din pizzakant. 

Om att kastrera sin labrador: Olika länder har olika traditioner, och det verkar tyvärr ha blivit allt vanligare också hos oss att kastrera uten speciella skäl eller för att dagis kräver det. Man har efterhand blivit allt mer uppmerksam på nackdelarna, och då speciellt med tidiga kastreringar. Även om man tar bort risk för inflammation i livmoder och nästan helt risk för juvertumörer hos tiken kan östrogenbristen ge plågsam urininkontinens. Båda kön får en ökad risk för ledproblem med korsbandskador, samt ökad risk för vissa sorters cancer. Är hunden lite osäker kan det öka på, och andra hundar kan bete sig konstigt mot en kastrat. Så snälla, fundera ordentlig. Och om det är en hane, gör i allafall en kemisk kastrering först. Då kan man se effekten, men man kan ångra sig. Det är billigare, enklare, hunden behöver inte sederas eller sövas för att få depotpreparatet under nackskinnet med en spruta, och man kan eventuellt kastrera med kniv senare. Eller ge den kemiska kastreringen en gång pr år. Det finns en variant som varar i 6 mnd, en som varar i 12. Svenska KennelKlubben kommer komma med en översikt över effekter av kastrering, men fram tills dess kan man läsa danska veterinärförbundets dokument. Här hittar ni sidan där informationen är samlad, och också den kortfattade broschyren för hundägere. Jag försöker hålla mig uppdaterad, så fråga gärna mig också.